Ola Jeppsson

1802 - 1879  (76 år)

• Namn	Ola Jeppsson  [1]
  Födelse	29 Dec 1802	Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige
  Kön	Man
  Död	10 Mar 1879	Stora Herrestad, Skane, Sweden
  Noteringar	Den 18 januari 1824, andra söndagen efter Epiphanias, då högmasso- texten handlar om bröllopet i Kana, vigdes i Rinkaby gamla medeltids- kyrka Ola J eppsson och Elna Trulsdotter. Det var ett ståtligt bröllop, som Truls Jönsson höll för sin enda dotter. Där saknades varken för- ridare eller spelmän, men trots all ståten, drogos blickarna till det unga brudparet, som enligt vad prästfrun i Viby senare sade, tillhörde "det vackra folkslaget", hon ljus och han mörk. De sågo också bra ut, de unga; nu i kyrkan var en något högre färg på kinderna än vanligt det enda tecknet på en möjligen inneboende sinnesrörelse, som det ej ansågs passande att visa. Vigseln avlöpte utan några som helst missöden, ringen tappades inte, formuläret sades efter utan att någon av kontrahenterna stakade sig och allt var som det skulle vara, när festmåltiden i bröllops- gården tog vid. Det var ett gille, som drog ut på tiden. Men även ett bröllop tager slut och så småningom bröt brudparet upp för att köra den halva milen till Viby. Brudgummen körde själv släden, som var prydd med ett vackert av bruden vävt täcke.och en likaledes av henne förfär- digad agedyna. Så gled släden med de nygifta ut genom gårdsporten, bort mot den gamla släktgården, som stod färdigsmyckad att taga mot sin unga husfru. Elna Trulsdotter var själv uppvuxen på en gammal gård och var väl insatt i de plikter, som åvilade henne som hustru till ägaren aven ansedd släktgård med gamla, goda anor. Hon var praktisk, road och intresserad av att styra och ställa i hushåll och trädgård. Ola Jeppsson lärde sig också snart att alltid taga henne till råds i alla angelägenheter, som rörde familjen eller gården. Hon var allvarligare till sinnet än Ola Jeppsson, som var gladlynt och livlig, men båda överensstämde de i sin varma och innerliga religiositet *). Ola J eppssons och Elna Trulsdotters 52-åriga äktenskap var alltid präglat av innerlig kärlek och förtroligt samarbete. Den 14 december 1824 föddes dottern Anna. Visst voro både föräld- rarna och icke minst farföräldrarna glada över hennes födelse, men det var nog inte utan att Ola Jeppsson hade hoppats på en son, som i sinom tid kunde övertaga gården och föra traditionerna vidare. Så mycket gla- dare och stoltare blev han också, när sonen Martin den 4 september 1826 kom till världen. Det var en sådan trygg. glädje att bruka fädernegården med tanke på att sonen skulle fortsätta därmed en gång. Det hade inte varit alldeles detsamma, om de bara haft Anna. Hon kunde ju visserligen ha gift sig och hennes man tagit vid, där Ola Jeppsson slutat. Men det hade inte varit riktigt detsamma ändå. Och så gingo tankar och drömmar till den dag, då Martin blivit gammal nog att bli fars hjälp, liksom Anna mors. Ty naturligtvis skulle han övertaga den gamla gården - det kunde inte bli tal om annat. Och Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter skulle få en lugn och sorgfri ålderdom i undantagsgården. Sommarsol och vintersnö växlade och den 18 december 1828 föddes åter en son, Nils Olof, på Viby n:r 6 och etter ytterligare några år den 26 mars 1831 kom Truls till världen. Ola Jeppsson hade nu blivit 29 år och förskaffat sig anseende såsom en dugande och initiativrik lantbrukare. Ahustrakten har ju sedan gammalt varit känd för sina tobaksodlingar och Ola Jeppsson odlade också tobak på stora områden, som sedan såldes till tobaksgrossisterna, varav de största, däribland Kockums, funnos i Malmö. Avkastningen av lantbruket var god, men huru goda förutsättningar det än hade, krävde det likväl helt sin man. Redan vid femtiden på morgonen började en hård arbetsdag, som vanligen slutade först sent på kvällen. J ordbruksarbetet blev mer tidsödande på grund av att nutidens lantbruksmaskiner ej funnos till. Jorden plöjdes med årdrer, som drogs av minst två hästar. Ett sådant årder är bl. a. avbildat på en av kalkmålningarna i Rinkaby kyrka. Harven var jämte årdret den tidens viktigaste åkerbruksredskap. Höet och säden slogs med liar. Hela året rörde sig egentligen om jorden och grödan. Av Ola Jeppssons brev märker man, att redan när nyårsdagen gick in, började hans tankar gå mot det år, som nyss börjat, om det skulle komma att föra med sig medgång eller motgång, om vädret skulle bli tjänligt, om höet skulle bli rikligt, om säden skulle bli tung i axen och bärgad i torrt väder, om tobaken skulle bli fin - om sådana frågor kretsade hans tankar 'och i dessa tankar levde han, tills skörden var inne i ladorna. Av sädesslagen voro korn, råg och havre de dominerande. Vete odla. des blott sparsamt, under det att bovetet var ett vanligt sädesslag, som särskilt odlades på den lätta och sandiga kristianstadsslätten. Därjämte förekom odling av lin, bönor och humle, vilken senare odling ålagts bön. derna genom Kristian I1:s "geistliga" lag 1521. Elna Trulsdotter hade också åtskilligt att bestyra. Det var mycket, som på den tiden krävdes aven bondhustru i ett stort hem med många barn. Till ett välordnat lanthushåll hörde fyllda källare och spiskammare. Sådana funnes också på Viby n:r 6. I källaren förvarades i stora bingar och kar allehanda saltade varor, i källartaket hängde långa rader av olika slags korv, skinkor och torkat fårkött, på hyllor och i säckar fanns färsk och torkad frukt, bruna bönor, ärter m. m., i väldiga lerkrukor smör och i aska nedlagda ägg. Det var ett gammaldags hushåll med bak och slakt samt oftast en väv igång. Elna Trulsdotter var väl förfaren i den icke ringa konsten att väva agedynor och täcken i rödlakan och många voro de alster av hennes konstförfarna händer, som under årens lopp ned. lades i döttrarnas kistor. Vid jultiden bakades många olika sorters bröd, däribland en sorts runda kakor, som kallades tiggarbröd. Särskilt vid jularna var det många, som gingo omkring och tiggde. Det påstods, att Elna Trulsdotter vissa dagar hade tillräckligt att göra med att endast skära upp bröd till dem, som kommo och tiggde. Det var också känt i trakten milsvitt omkring, att hos Ola Jepps behövde man icke bedja förgäves varken om mat eller liggplats. Gården hade två omgångar särskilda säng- kläder för dem, som bådo om husrum. Den sämre omgången delades ut till dem, som verkade smutsigast. Det var inte alltid hjälpsamheten lönades med tack. Det hände inte så sällan, att slagsmål och bråk uppstodo bland dem, som beretts sängplats i någon lada. Om Elna Trulsdotter vid något sådant tillfälle slog fram, att man kanske borde gallra litet på vilka, man gav mat och annat, svarade Ola Jeppsson alltid "det är saligare att giva än att taga". Det var hans ordspråk och det följde han konsekvent hela livet igenom. Den andra dottern Marna föddes den 3 oktober 1833, men avled i höftsjuka vid 18 års ålder den 28 februari 1851. Hon dog i faderns armar. Innan Ola Jeppsson lade tillbaka dottern i sängen, läste han: "Nu påden strand jag lyckligt hamnat, där mödors svall ej mera gro. Migudgummen nu har omfamnat, jag vilar nu i stilla ro, jag nu det himmelska har funnit och segerns gyllne krona vunnit." Något mer än tre år efter Marnas födelse såg Jöns dagens ljus och sedan kommo med två och tre års mellanrum Kjersti, Pehr och Anders, som föddes 1845. Redan i barndomen fingo barnen hjälpa till, pojkarna i lantbruket och flickorna med hushållsgöromål, vävning och annat. På helgdagskvällarna samlades man i "stugan", där Ola Jeppsson med sitt glada humör spred glädje och trevnad omkring sig. Han sjöng gärna och spelade också taffel, varvid på barnens begäran ett stående nummer var "veni puella, salta cum me". Barnen började sin skolgång i Viby. Det visade sig snart, att alla hade utomordentligt goda läshuvuden. Martin, den äldste sonen, kunde inte hållas borta från böckerna. När han under de första skolåren till- frågades, vad han skulle bli, när han blev stor, gav han alltid samma svar "jag skall bli en lärd man". Och det blev snart nog klart för honom själv och- andra, att böckerna voro kärare för honom än hela Ola Jeppssons gård och hästar och kor, får och grisar - och åkrar och ängar med. När andra pojkar i sommartid redo vall med hästarna och hjälpte till på åkrar och ängar, då satt Martin hopkrupen över en bok och varken såg eller hörde, vad som försiggick omkring honom. Att han läste sina läxor ordent- ligt och hade gott beröm om sig i skolan, var ju visst att vara glad åt. Men när Ola Jeppsson ville ha honom med i arbetet emellanåt för att han skulle vänja sig, då gick han med, ty han var van att lyda, men intresset saknades fullständigt. Och inte hade han det rätta handlaget som andra pojkar på landet, utan bar sig bakvänt åt. Ola Jeppsson och Elna Truls- dotter tröstade sig till en början med, att ba böckerna kommit undan, så skulle nog gården få hans intresse. Men det blev på samma sätt som förut. Under konfirmationsläsningen hade också kyrkoherden i församlingen fäst sig vid pojken och lade ett gott ord för honom hos fadern. Slutet blev, att Martin fick börja på läroverket i Kris- tianstad för att med tiden söka taga studentexamen *). Det var fem söner kvar och Ola Jeppsson hoppades naturligtvis, att någon av dem med tiden skulle övertaga gården. Men de gingo alla troget i storebrors fotspår. När den siste av dem lämnat hemmet för studierna, då var det som om något fallit samman för Ola Jeppsson. Vad tjänade det nu till, att han arbetat och mödat sig, att hans rygg blivit krökt och hans händer valkiga, att Elna Trulsdotter och han sparat och knogat för att gården skulle bli stor och 'präktig? För att tvinga sönerna in på en bana, som var dem motbjudande, det varken ville eller kunde han. Så fick han låta drömmen om gården, som skulle gå från far till son, fara och se verkligheten sådan den var. Och Elna Trulsdotter och döttrarna och han fingo gå därhemma och knoga och arbeta och spara som förut, ty det skulle kosta mycket pengar att låta alla sönerna bli läskarlar. Men arbetet gick inte lika lätt som förut, han hade blivit så många år äldre, sedan den vackra framtidsdrömmen gått om intet. Hur skulle det gå, när han inte orkade längre - när han inte kunde gå i spetsen för sitt folk på de välskötta åkrarna och ängarna? Det var en tanke, som kom många gånger. Men den fick aldrig något svar. Det var något, som han alltid sköt ifrån sig - en tanke, som han aldrig tordes tänka ut. Ar 1845 blev Martin student och inskrevs vid Lunds universitet. Några år senare följde Nils Olof efter och 1851 var det Truls' tur att avlägga studentexamen och börja sina akademiska studier. Med stolthet och glädje såg Ola Jeppsson att det gick sönerna väl i Lund och på allt sätt för- sökte han ekonomiskt hjälpa dem. Studierna krävde kontanta pengar och sådana var det inte gott om ens i en stor lantgård. För att kunna bistå sönerna hade Ola Jeppsson också måst taga inteckningslån. Räntorna å dessa voro emellertid dryga och år 1848 fann han, att han skulle bli nödsakad sälja ett jordområde, om han även i fortsättningen skulle kunna bekosta sönernas studier. Det var en hård strid Ola J eppsson hade att utkämpa, innan han kunde fatta beslutet om försäljningen. Skulle han kunna avhända sig något av den jord - om också bara en liten del därav - som i över hundra år gått från far till son och som i svåra tider, då allt tycktes vilja falla samman, varit det enda, som hållit ägarens livsmod uppe? Det kändes nästan som ett svek mot de bortgångna där uppe på kyrkogården att sälja ens den minsta del av den jord, som de plöjt hundratals gånger i svåra som ljusa tider med den enda tanken, att lämna den i bättre skick till den son, som skulle träda till. Men nu gällde ra han slutat skolan och det sönerna och deras framtid. Striden inom Ola Jeppsson var hård, han vägde för och emot, men slutligen var han överens med sig själv om den väg, han hade att gå. Den 13 juni 1848 sålde han till Anders Persson och hans hustru Elna Hansdotter 1/78 mantal av den gamla fädernegården .. Försäljningen medförde en lättnad i ekonomiskt avseende, som varade i mer än tre år, men efter denna tid ställdes Ola Jeppsson ånyo inför det svåra valet: antingen sälja ytterligare en del jord eller också inte längre kunna hjälpa sönerna. Liksom förra gången segrade kärleken till barnen och genom avhandling den 29 december 1851 försåldes 3/208 mantal av Viby n:r 6 till Pehr Truedsson och Nilla Håkansdotter. Det var inte lätt för Ola J eppsson att gå förbi de försålda områdena och se främmade människor arbeta där. Hellre än att sälja mer, belastade han också gården med nya inteckningslån, som han hoppades kunna lösa, när sönerna blevo färdiga med studierna. Det borde inte dröja så länge, eftersom alla skötte sig väl och i tur och ordning avlade den dåvarande phil.acand.sexamen. Ar 1850 hade Martin blivit filosofie doktor och 1859 vann Nils Olof den akademiska lagern och Truls hoppades, att samtidigt bli färdig med sin avhandling. Det började så småningom bli tomt i det förut barnrika hemmet. Barnen började själva bilda familjer och för varje år växte den talrika skaran barnbarn. Martin gifte sig första gången 1854 och efter hustruns frånfälle 1859 ingick han 1863 nytt äktenskap. Han fick i dessa båda äktenskap sammanlagt tjugo barn. Truls gifte sig 1857 och i hans äkten- skap föddes tio barn. Nils Olof ingick äktenskap 1860 och fick fem barn. Jöns var gift två gånger, i första äktenskapet fanns inga barn, men i det andra sju. Pehr hade i sitt äktenskap fyra barn och Anders fem. Döttrarna Anna och Kjersti stannade längst hemma hos föräldrarna. Först 1855, då Kjersti hade blivit femton år och kunde övertaga Annas plats i hemmet, gifte Anna sig med lantbrukaren Lars Svensson ochftck fyra barn. Ar 1871 gifte Kjersti sig och fick två barn. Sammanlagt hade Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter sålunda 57 barnbarn, varav dock flera dogo i späd ålder. Blott några av barnen stannade så nära hemtrakten, att besök oftare kunde ske i det gamla hemmet. Men den uppoffrande föräldrakärleken följde alla och omtanken räckte till för både barn och barnbarn. 1857 kom även Jöns till Lund och utgifterna växte. Nils Olof och Truls arbetade båda på sina doktorsavhandlingar och behövde ekonomisk hjälp hemifrån för att kunna bekosta tryckningen. Ar 1860 såg Ola jepps- son sig ingen annan utväg att lösa penningfrågan än att sälja ytterligare ett jordområde. Enligt avhandling den 1 september 1860 sålde han till J. Persson och hans hustru Elna Nilsdotter 7/312 mantal. Ola J eppsson var nu 57 år gammal och de äldsta barnen voro vuxna. För föräldrarna hade det varit ett arbetsamt liv, fyllt av omsorg om och uppoffringar för barnen, och de borde nu enligt tidens sed ha överlämnat gården till någon av sönerna och själva dragit sig tillbaka på undantag för att i lugn och ro gå ålderdomen till mötes. Men som livet gestaltat sig för dem, var detta för en man med Ola Jeppssons pliktkänsla icke möjligt. Ingen av sönerna kunde nu övertaga gården och därför fick han fortsätta att arbeta för fädernegården och barnen. Skulderna voro stora och alltjämt hade han de yngsta sönernas uppfostran att tänka på. De tre äldsta voro nu färdiga med sina examina, men hade icke så stora inkomster att de kunde hjälpa de yngre. Aren togo emellertid ut sin rätt och Ola Jeppsson kände, att han ej längre orkade så mycket som förr. Det började nu också, sedan Anders, som han i det längsta hoppats skulle stanna kvar vid gården, ville börja läsa; stå klart för honom, att ingen av sönerna skulle komma att fort. sätta i fädernas spår, ehuru väl hoppet, att någon av dem en dag skulle återvända för att övertaga, vad som fanns kvar, först åtta år senare helt skulle grusas. Ar 1862 sålde svärsonen Lars Svensson den gård i Hö, som han ärvt efter sin fader. Då vaknade den gamla, aldrig glömda tanken på att något av barnen skulle övertaga gården åter till liv hos Ola Jeppsson och enligt avhandling av den 15 maj 1862 överlät han å dottern Anna och hennes man 22/312 mantal av Viby n:r 6. Samtidigt upprättades ett undantags. avtal, varigenom Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter tillförsäkrades vissa förmåner för framtiden. Ola Jeppsson behöll själv huvudgården under det att dottern och svärsonen övertogo de byggnader, som Jeppa Pehrsson på sin tid hade uppfört såsom undantag. Lars Svensson utvidgade la du. gårdsbyggnaderna och uppförde en del andra ekonomibyggnader. Svårigheterna voro därmed dock icke slut för Ola J eppsson. Skulderna tryckte, jordbruket kom in i en depressionsperiod och tobakspriserna föllo. Det berättas, att lantbrukarna under denna tid hade så ont om foder, att korna voro så magra, att de inte själva kunde resa sig om förvåren utan måste hjälpas upp. Trots de svåra tiderna kommo dock de två yngsta sönerna till Lund, där de äldre skulle taga på sig en del av utgifterna för dem. Huvudparten föll dock på fadern. De hårda tiderna tryckte också Lars Svensson, som redan 1865 sålde sin gård. Men Ola J eppsson ville inte giva tappt, utan försökte i det längsta behålla, vad som återstod av fäder. negården. De lån, han erhållit av släktingar och vänner voro många och stora, men likväl icke så bekymmersamma som banklånen, som löpte med hög ränta och som punktligt måste amorteras. Genom sina personliga egenskaper hade Ola J eppsson förvärvat sig allmän aktning och anseende. Han hade också väckt beundran för det sätt, varpå han burit de tunga och svåra åren, och för de försakelser och uppoffringar, han frivilligt tagit på sig, för att sönerna skulle få den upp. fostran, åt vilken deras anlag pekade. Men man kunde numera inte bortse från, att Ola Jeppsson började bli gammal och att mänskligt att döma den dag snart skulle komma, då han inte längre skulle kunna behålla gården utan de återstående och bästa delarna skulle behöva säljas. Det var flera, både släktingar och utomstående, som gärna skulle vilja bli ägare till den gamla och välskötta gården, och det var nog inte endast en tillfällighet, att framställningarna om amorteringar på lånen med ens blevo både tätare och enträgnare. I tre år efter det Lars Svensson sålt sin gård arbetade och strävade Ola J eppsson för att ej behöva sälja huvud. gården. Men det var förgäves. Ar 1868 fann han, att det ej var annat att göra än att sälja. Den 9 maj delades gården upp i ej mindre än åtta delar, vilka försåldes till olika personer. Det från början stora hemmanet var därmed definitivt styckat. Våren hade kommit till Viby tidigare än vanligt det året. Och de två gamla, som rustade sig till uppbrott, tyckte, att den aldrig varit så vacker som den gången. Mycket hade de att ordna och styra med - mycket, som tvingade avskedets smärta tillbaka, men under de få stilla stunderna bröt vemodet igenom så mycket starkare. Det var en strålande vårdag, när kastanjerna blommade i allen till Viby kyrka, som en liten skara samlats för att bjuda farväl. De gin go tysta omkring - Ola J epps~ son och Elna Trulsdotter - och tryckte för sista gången vännernas och de gamla tjänarnas händer. En granne hade åtagit sig att skjutsa till Kris- tianstad. Så rullade vagnen ut genom gårdsporten. Jöns Pehrssons stolta dröm om gården, som skulle gå från far till son, släktled efter släktled, hade nått sitt slut. Den siste som brukat den hade på grund av uppoffringarna för sina söner fått gå hemlös från sina fäders gård . . . När försäljningen var slutförd och skulderna betalda, återstod ingen- ting för Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter. De hade offrat allt för sönerna, men hade nu också dem att vända sig till. Den av sönerna, som föräldrarna mest litade till var Truls, som vid denna tid hade blivit ordi- narie läroverksadjunkt i Göteborg. Han hade kort förut förvärvat en den gången ganska obetydlig gård i Marks härad av Alvsborgs län, benämnd Källeberg Storegården. Den var icke någon betydande egendom och var därjämte högt skuldsatt. Sedan Viby n:r 6 sålts, stodo även Lars Svensson och hans familj utan gård. Truls erbjöd dem då att bruka Källeberg samt föräldrarna att bosätta sig där. Båda familjerna bodde också ett par års tid på Källeberg, men tiden blev i den främmande omgivningen lång för de gamla. Ola Jeppsson hade blivit en liten prudentlig gubbe, som i regel brukade gå klädd i långrock och spännhalsduk. Han satt mest inomhus och rökte sin långa pipa samt berättade för barnbarnen om gamla tider. Trots motgångarna hade hans goda humör inte lämnat honom. Sjöng gjorde han dock numera sällan och hände det någon gång var det psalmer om "det goda land på den andra strand", dit han alltmer längtade och dit han kände, att han inte kunde ha så långt kvar. Såväl hans som hustruns käraste läsning var bibeln och av de många bibelcitaten i hans brev framgår, att han var väl hemmastadd i den heliga skrift. Det är inte så lätt att plantera om människor i 70~årsåldern och få dem att trivas i en främmande omgivning. Både naturen och människorna i Källeberg voro helt annorlunda än i Viby och de båda gamla längtade tillbaka till Skåne. 1871 blev dem längtan tillbaka för stark och de Iam- nade Källeberg för att omväxlande bo hos Jöns i Malmö och Nils i Landskrona. Men stadslivet passade dem inte så väl och när yngsta dottern Kjersti gift sig med folkskolläraren Olof Löfvall i Stora Herrestad flyttade föräldrarna dit. Det var en trakt, som ganska mycket påminde om Viby, och både Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter kände sig väl tillrätta hos dottern och svärsonen. Detta blev i ännu högre grad fallet sedan de två barnbarnen kommit till världen. Ola Jeppsson var ovanligt barnkär och tröttnade aldrig på att sysselsätta sig med de små. Sönernas inkomster hade under årens lopp blivit bättre och bättre och det var deras tanke, att de gemensamt skulle hjälpa föräldrarna till något lämpligt ställe i Viby. Men då vaknade den gamla myndigheten och själv- ständighetskänslan till liv igen hos Ola J eppsson. Han ville inte återvända till Viby under helt andra förhållanden än de, då han suttit såsom ägare till en av byns förnämsta gårdar. När det var ogörligt att köpa igen den sönderstyckade gamla släktgården, fick det vara med gårdsköpet. Både han och Elna Trulsdotter trivdes för övrigt så väl hos dottern, att de gärna ville stanna kvar där. Då och då hände det, att barnen och barn. barnen samt släktingar och vänner från vibytiden kommo och hälsade på. Det var högtidsstunder för Ola Jeppsson, när han fick återuppliva minnena från tiden i Viby, till vilken hans tankar så ofta gin go tillbaka, och när han erfor, huru både barn och barnbarn artade sig väl. Elna Trulsdotter var lika släktkär som mannen. Många av de gamla hade hon själv känt och ännu fler kände hon väl till genom de berättelser, hon hört i sin ung- dom. Hon var också mån om att hos barnbarnen inpränta släktkärlek och sammanhållning. En gång, när hon för en del av de ivrigt lyssnande barn. barnen berättade om släkten i gamla tider och därvid endast drog fram de vackra sidorna, frågade ett av barnbarnen, "men farmor, hände det aldrig, att det fanns någon dålig människa i släkten 7" Elna Truls dotter svarade: "nej, min lille vän, något dåligt har aldrig funnits i vår släkt". Yttrandet är i viss mån betecknande för henne. Hon ville i allting endast se det goda och ljusa och ställa fram det såsom ett excelsior för de unga. Den 22 april 1876 gick Elna Trulsdotter bort. Nöjd med sin lott hade hon alltid varit, även då solen skymdes av moln, och nöjd var hon att få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in. Åren, som kommo och gingo, lämnade Ola J eppsson lika litet som någon annan oberörd. Den förr så resliga gestalten hade blivit allt mer lutande och böjd. Den spänstiga gången hade- blivit stapplande och svag. Om ålderns dagar har mången sagt: "de behaga mig icke". Men så var det inte med Ola Jeppsson. För honom hade livet medfört så mycket, som inte behagat honom -, mycket, som gjort hans rygg böjd och hans hjärta tungt. Visst hade det många gånger också fört med sig ljus och glädje, men han kunde dock instämma i det gamla ordet, att "när livet som bäst varit haver, så har det varit möda och arbete". Inte var det egentligen arbetet, som gjort honom trött, han hade älskat den gamla gården och de sina och för en man som Ola Jeppsson var mödan en välsignelse. Men det var så mycket annat, som gjort livet tungt så många gånger. Sorgen över hustruns bortgång tog också hårt och Ola Jeppsson kände själv, att han snart skulle följa henne efter. På morgonen den 10 mars 1879 sade han till" dottern Kjersti "idag dör jag, så du får skicka bud efter Löfvall". Kersti invände något om, att fadern ju inte var sjuk, så det kunde hon aldrig tro, men fadern gav sig inte och så blev Löfvall efterskickad. Han hade knappt hunnit in i rummet, förrän Ola Jeppsson föll tillbaka i soffan. Svärsonen skyndade fram och lyfte upp honom, men märkte, att han inte längre andades, varför han under orden "sov i frid, käre gamle morfar" lade honom ner. Ola Jeppsson hade fått ingå i den himmelska värld, som han så visst trodde på och så uppriktigt längtade efter. Ett märkligt livsöde var avslutat. Det hade varit byggt på en god grund. Ola Jeppsson hade i hela sitt liv och sin livsgärning utgått från en levande gudsfruktan och en plikt- och ansvarskänsla, som tålde vilka uppoffringar det vara månde. Intet offer var honom för stort, när det gällde att trygga barnens framtid. Aldrig svek han sin övertygelse. I ut- hållig arbetslust sökte han sin like. Och svensk var han in i hjärtat och rättrådig som få. Med Ola Jeppsson gick en märklig man ur tiden. En värld av minnen lever kring graven på Herrestads kyrkogård, där Ola Jeppsson och Elna Trulsdotter vila, och i träden, som resa sina kronor däröver, susar vinden vemodigt och gåtfullt.
  Person-ID	I815	Ekdahl | Vibygrenen, Bjäragrenen, Ignabergagrenen, Öslövsgrenen, Vannebergagrenen, Vinslövsgrenen
  Senast ändrad	25 Mar 2014

  
  

  Far	Rusthållsbo Jeppa Pehrsson,   f. 20 Jun 1767, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige d. 18 Mar 1846, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige (Ålder 78 år)
  Relation	Natural
  Mor	Marna Nilsdotter,   f. 13 Maj 1768, Rinkaby, Skåne län, Sverige d. 08 Apr 1830, Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige (Ålder 61 år)
  Relation	Natural
  Vigsel	27 Nov 1791	Rinkaby, Skåne län, Sverige
  Familjens ID	F305	Familjeöversikt  |  Familjediagram

  
  

• Händelse-karta

  Födelse - 29 Dec 1802 - Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige Död - 10 Mar 1879 - Stora Herrestad, Skane, Sweden  = Länk till Google Earth

  
  

• Källor

  [S4] Bjärasläkten 1 / Åke Wiberg 1958. Tab 245