Nils Troedsson

Nils gift Beretha Pehrsdotter 1776 i Vinslöv,Skåne län,Sverige. Beretha föddes den 23 Nov 1750 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 09 Mar 1821 i Vinslöv,Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

1. Troed Nilsson föddes den 09 Nov 1776 i Vinslöv; dog den 04 Okt 1802 i Vinslöv,Skåne län,Sverige.
2. Pernilla Nilsdotter föddes den 07 Apr 1778 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 14 Dec 1854 i Stoby Kristianstads Län, Skåne.
3. Hanna Nilsdotter föddes den 18 Apr 1780 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 11 Maj 1781.
4. Hanna Nilsdotter föddes den 27 Okt 1783 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 10 Mar 1853.
5. Ingar Nilsdotter föddes den 14 Apr 1787 i Vinslöv,Skåne län,Sverige.
6. Anders Nilsson föddes den 18 Okt 1789 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 24 Jan 1874.

Andra Händelser och Attribut:

• Baptism: 05 Mar 1711

Noteringar:

Troed var rusthållare och stamfader till Vinslövsgrenen

Troed gift Sissa Nilsdotter den 28 Dec 1736 i Vinslöv,Skåne län,Sverige. Sissa föddes den 14 Jan 1720 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 10 Apr 1794 i Vinslöv,Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser och Attribut:

• Baptism: 22 Sep 1667
• Occupation: mel 1696 och 1736; Kyrkovärd

Noteringar:

Åter hade en ny rusthållare trätt till på gammelgården. Det var Birgitte
Klemmedtsdotters och Nils Jeppessons son Pehr, som nu hade att svara
för rusthållet med alla de nya förordningar, som Karl XI infört. Visser-
ligen hade gården genom den nya stadgan blivit befriad från vissa avgifter
mot det att den underhöll en ryttare med häst, men utgifterna voro dock
ganska dryga. För någon tid sedan hade besked kommit, att rusthållaren
vore skyldig anskaffa "hafrepåsar", tornistrar, som skulle bindas om halsen
på hästen "att gifwa hästen däruti Hafra på Marschen, på det att Hafren
icke må komma till spillning". Vidare ålades rusthållaren att anskaffa skra-
por och viskedukar och att tillse, att nummerhästen ryktades två gånger
om dagen, varvid benen icke finge tvättas med vatten, enär de då kunde
bli styva, utan endast gnidas med halm eller hö. En ny pålaga för rust-
hållaren var även, att han årligen skulle inbetala sex daler silvermynt till
en fond, ur vilken munderingarna, när så tarvades, kunde förnyas.
Glädje och sorg hade växlat på gammelgården. I början av år 1690 hade
Pehr Nilsson fört sin unga brud till sina fäders gård. Den 9 februari 1691
hade den förstfödde sonen Anders kommit till världen, men redan efter
elva veckor och fem dagar gick han bort. I februari påföljande år fick vag-
gan åter tagas fram och den 7 februari kristnades den nyfödde efter far-
fadern till Nils. Två år senare, den 10 juni 1694, kom en ny Anders till
gammelgården och 1697, samma år som budskapet om Karl XI:s död
spreds över landet, såg Jöns dagens ljus. Meddelandet om kungens död
väckte sorg och förstämning i Bjära. Huru skulle det nu gå, när den kung,
som alltid stått på böndernas och rusthållarnas sida, gått bort? Förvisso
skulle adelsmännen, som genom reduktionen gått miste om en stor del
av sin gamla makt och bestämmanderätt, söka benyttja tillfället att taga
tillbaka sina rättigheter, i vilket fall bönderna väl snart vara tillbaka i
samma läge som före reduktionen. Det var svårt att komma från slika
tankar och oron växte tills det efter 1697 års riksdag som en löpeld gick
ut över landet, att den nye, endast femtonårige kungen bestämt avvisat
adelns försök att återvinna sina privilegier. Helt lade sig dock icke oron
över, vad framtiden skulle föra med sig. Skulle den unge kungen vara
mäktig att bevara den fred, som snart rått i 20 år? Kunde man inte befara,
att fienderna, när Sveriges rike nu styrdes även yngling, skulle söka åter-
taga de förlorade landsdelarna? Sådana frågor gjorde man sig litet var
och oron minskades inte av, att de sista åren av 1600dalet drabbades av
missväxt med såsom följd svält och hungersnöd.

Det nya århundradet hade brutit in och i april 1700 fick Pehr Nilsson
ett brev, vars innehåll han anade, redan innan han brutit förseglingen. Det
var försett med fjäder i lacket, till tecken på att det borde "gå genom natt
och dag utan minsta uppehåll vid största ansvar". Som Pehr Nilsson trott,
var det en order från Norra Skånska Kavalleriregementets chef Hans Rid-
derhjelm, att ryttaren på gammelgården inom en vecka skulle infinna sig
i "Campernentet". Det blev nu bråttom på gammelgården för att få ryttare
och häst i ordning, men före utsatt tid var allt klart och ryttaren red
ut genom gårdsporten. Det såg bekymmersamt ut. Polen, Ryssland och
Danmark hade förklarat Sverige krig. Men kung Karl var dem för
snabb. Långt innan någon beräknat, låg svenska flottan i Öresund och
Karl stod i Skåne med sin här. Strax söder om Helsingör landstego svens-
karna och danske kungen, Fredrik IV, var nödsakad att genast sluta
fred för att undvika ett anfall mot Köpenhamn. Efter freden med Dan-
mark vände Karl XII sig mot Ryssland och i december 1700 flög bud-
skapet om den l Sverige hjältekonungens sagolika seger vid Narva på
ryktets vingar över en förvånad värld. Sveriges ära strålade klarare än
någonsin. Samma dag som segerbudskapet nådde Bjära, föddes på gam-
melgården en gosse, som i dopet fick namnet Sven. Den son, som två
år tidigare kommit till världen, hade redan efter 14 dagar åter gått bort
och på själva nyårsdagen blivit begraven på Vinslövs kyrkogård. 1703
utökades barnskaran med ännu en son, Ola.
Det var nu flera år sedan ryttaren på gammelgården dragit ut i kriget
och ännu hade icke något försports om fientligheternas upphörande. Tvärt-
om kommo gång på gång bud om de stora segrar, som kungen och hans
karoliner vunno. På sommaren 1706 insåg den polske kungen, att allt
motstånd mot svenskarna var förgäves och fred slöts i september, varefter
Karl med sin segerrika här tågade mot Ukraina, där han på sommaren
1708 vann en lysande seger över ryssarna. Vintern, som följde, blev ovan-
ligt sträng. Vad vapnen ej förmått mot den svenska hären, det mäktade
vintern med ursinniga snöstormar och med en köld, som kom blodet att
stelna i soldaternas ådror. Med oerhörd tapperhet utstodo de svenska sol-
daterna fasansfulla lidanden, fasta i sin tro på kung Karl, som de in i
döden hoppades skulle föra dem till en slutlig seger. Med vinterns lidanden
bakom sig måste hären utkämpa slaget vid Poltava den 28 juni 1709.
Trots all tapperhet slutade striden med nederlag för svenskarna och följ-
derna härav visade sig snart. Danske kungen ansåg nu tillfället lämpligt
återtaga de i Roskildefreden förlorade landskapen och utrustade en här.
Skånes guvernör, Magnus Stenbock, försatt inte tiden. Fastän femtio år
förflutit sedan Skåne blev svenskt, var han inte övertygad om skåningarnas
trohet mot Sverige. Han lät därför kungöra vilka straff, som väntade, om
någon slog sig på snapphaneri. I Malmö samlade Stenbock utanför råd-
huset stadens ämbetsmän och borgerskap och tog ed av dem att förbli
Sverige trogna. Han påminde dem om vilka offer, Sverige gjort för att
behålla Skåne, och erinrade om, att i fjärran land kämpade Sveriges och
Skånes soldater med landets konung för att skapa en bestående fred åt
landet. Själv ville Stenbock för Skånes land offra liv och blod. Hans
flammande ord, som manande och eldande trängde ut över land och rike,
följdes av de församlades löfte och ed till Sveriges krona.
Den 1 november 1709 landstego danskarna vid Råå fiskeläge för att
försöka återtaga Skåne. En trupp rödklädda fiender tågade genom Bjära
norrut mot Sörby, dock utan att förstöra någonting, emedan "I ären vårt
folk". Vid Gumlösa drabbade de svenska och danska trupperna samman
och under en och samma månad innehades byn inte mindre än fem" gånger
omväxlande av svenskar och danskar. Sedan danskarna lidit det slutliga
nederlaget, drogo de sig tillbaka över bron vid Almaån och plundrade
och skövlade. Stenbock, som endast förfogade över en obetydlig här, hade
dragit sig österut för att åtminstone försöka hindra danskarna att gå över
Helgeå och därigenom stoppa deras framfart till Blekinge. Detta lyckades
dock icke och sedan svenskarna efter ett mindre nederlag vid Fjälkinge
och Viby måst utrymma Skåne, fortsatte danskarna mot Karlskrona, där
den svenska flottan låg. Den danske befälhavaren insåg, att hans trupper
voro allt för svaga för att belägra staden och begärde förstärkning från
hemlandet. Då denna uteblev, måste han draga sig tillbaka för att inte
bli avskuren från Skåne. Detta hände i januari 1710. Under tiden hade
Stenbock lyckats samla en här. Många av de 16,000 uppbådade krigarna
voro klädda i vita vadmalsrockar eller slitna getskinns pälsar och ett helt
regemente satt till häst i träskor. Men på härens hänförelse och segervilja
fanns intet att anmärka och i slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710
vunno Måns Bock och hans getapojkar en lysande seger över danskarna,
som flydde i vild oordning.
Det var svåra tider för Skånes befolkning. Kriget följdes av missväxt
och hungersnöd. Ar 1711 skrev Skånes guvernör: "På femtio år, som jag
varit här i Skåne, har jag aldrig sett armodet och eländet så stort". Många
hemman lågo öde. I Vinslövs socken funnos många ödehemman, som
ingen ville kännas vid, enär krigsskatterna voro så dryga, att avkastningen
knappast förslog till deras gäldande och· det för övrigt endast funnes
åldringar och barn till att sköta gårdarna. I Bjära liksom annorstädes rådde
nöd. Kornet hade frusit bort och tegarna stodo svarta. Väl var, att hö.
skörden blivit medelmåttig, så att djuren inte skulle behöva svälta ihjäl.
Som vanligt alla år, då säden slog fel, blåste också skogsfågeln bort och
snarorna behövde knappast vittjas, då de ändå för det mesta voro tomma.
På vintern voro vargarna framme och trängde sig in i ett fähus byns
nordligaste gård. Det var en hungerns vinter och det blev inte bättre på
våren. Ju kortare foderstrån i ladan, desto längre vinter, det slog aldrig
fel. Det tycktes inte vilja bli vår och när det äntligen började våras ett
gott stycke in i maj, då var det skralt med utsädet. Många av tegarna
blevo osådda av brist på utsäde, korna hade fått vassa ländkotor och
tunna lår och stodo i sin. Värst av allt var dock att se barnens bleka
kinder och glansiga ögon. Så kom pesten. Från tre håll angrep den Skåne:
den kom österifrån längs kusten från Blekinge, västerifrån över sundet,
söderifrån från Pommern. I tre år rasade pesten, i synnerhet under höst.
månaderna och gård efter gård lades öde. I gammelgården rycktes Troed
och Bengt, som "döpts den 3 mars 1710, bort av farsoten. Det syntes ock,
som om de två yngsta barnen, Svenborg, som på Calixti dag den 14
oktober 1707 kommit till världen, och Troed, som fötts under det svåra
oåret 1711, även skulle få föras till kyrkogården av brist på passande
föda. Barnen överlevde emellertid trots de än svårare år, som kommo.
Ar 1714 skrev guvernören till regeringen, att Skåne "mer än dubbelt
emot någon av de andra svenska provinserna i proportion lidit". Så många tig-
gare som nu hade aldrig tillförne kommit över gammelgårdens tröskel.
Anna Pehrsdotter gav en brödskiva åt var och en, så länge hon kunde
någon avvara. Nödbröd med hackelse hade hon nu i många år bakat.
Almen fick också släppa till sin bark till degen, liksom hasseln och ljungen
sina knoppar.
Det var stränga år att komma igenom. Ofta kommo tidender, att än
en och än en annan av släktingar och vänner stupat i kriget eller blivit
förda i rysk fångenskap. Ar 1716 förspordes därtill, att danskarna och
ryssarna hade för avsikt att landsätta trupper i Skåne. Detta förhindrades
dock av kung Karl, som skyndat till Lund för att avvärja faran. Han
föreskrev bl. a. vid detta tillfälle, att alla Sveriges klockare skulle uttagas
till krigstjänst. Klockaren i Sörby och Gumlösa flyttade då sin bostad
upp i kyrktornet för att undgå utskrivningen. Då han slutligen upptäcktes
av kronobetjäningen, som försökte bräcka upp dörren, hoppade han ned
genom en glugg och sprang till skogs, där han uppehöll sig till krigets
slut. Visserligen hade kung Karl förhindrat danskarnas och ryssarnas pla-
nerade intåg i Skåne, men olyckornas tid var därmed icke förbi. Med
60,000 man tågade konungen mot Norge, där han den 30 november 1718
nåddes av den dödande kulan
Budskapet om konungens död väckte i Bjära liksom överallt i landet
sorg och förstämning. För folket hade han blivit den hjälte, som mitt
i fiendens ring aldrig förtvivlade om sitt fädernesland och sin rättvisa sak.
Nästa sorgebud kom: i Jämtland hade Armfeldt och hans återvändande
karoliner förintats av köld och snöstormar och på ostkusten härjade den
ryska flottan och brände städer och byar.
Så kom 1721 freden, den fred, som medförde det svenska östersjö-
väldets sammanbrott.
På gammelgården hade barnen under tiden vuxit upp och börjat lämna
hemmet. Den andre sonen, Anders, var den förste som skaffade sig egen
gård. På Sanct Stephani dag den 26 december 1715 vigdes han i Vinslövs
kyrka med Sven Germundssons dotter Malena och flyttade därefter till
Vanneberga, några kilometer söder om Vinslöv, där han blev rusthållare
å Vanneberga n:r 11, 1 mantal.
Äldste sonen Nils var trolovad med Boell Trulsdotter från Ignaberga
och den 28 december 1716 stod bröllopet i Ignaberga kyrka. Hon var
enda barnet och de nygifta övertogo hennes föräldrahem, Ignaberga n:r
2 1/3 mantal, där Nils Pehrsson blev rusthållare.

Den tredje sonen i ordningen, Jöns, äktade den 22 oktober 1721 i Vins-
lövs kyrka sin kusin lngar Pehrsdotter. Sedan han under flera år skött
hennes fädernegård Vanneberga n:r 11, flyttade han till Viby, där han
övertog rusthållet på Viby n:r 6 3/8 mantal.

l mars 1726 hölls gravöl på gammelgården. Den 20 mars hade Anna
Pehrsdotter förts till griftero på Vinslövs kyrkogård och sorgen låg tung
över den gamla gården.

Den 12 november 1727 härskade åter glädjen på gården. Då höll Pehr
Nilsson bröllop för sin enda dotter Svenborg. Hon gifte sig med rusthål-
laren Nils Persson å Vanneberga n.r 2 1/4 mantal, som efter sin fader
Pehr Nilsson övertagit gården och rusthållarskapet.

Den 16 februari 1729 gifte Ola sig i Vinslövs kyrka med sin syssling
Anna Tufvesdotter och flyttade till Bosarps församling, där han köpt
skatterusthållshemmanet Öslöv n:r 7 2/3 mantal, å vilket han blev rust-
hållare.

Ett år därefter firades åter bröllop. Det var då Sven gifte sig med
Kerstina Klemmedtsdotter från Vinslöv, dotter till kyrkovärden Klemmed
Olsson. De nygifta övertogo gammelgården i Bjära, där Sven Pehrsson
blev rusthållare.

Den yngste sonen Troed vigdes den 28 december 1736 i Vinslövs
kyrka med sin syssling Sissa Nilsdotter. dotter till kyrkovärden Nils Jöns-
son å Vinslöv n:r 16 1/2 mantal skatterusthåll. Troed Pehrsson blev så-
lunda rusthållare å den gård, där hans mormoder fötts och vuxit upp.
Sex år efter det Pehr Nilsson lämnat gården till sonen Sven, gick han
bort, 69 år gammal. Den 16 maj 1736 fördes han till vila vid sidan om sin
hustru på Vinslövs kyrkogård. Ett gott dagsverke hade nått sitt slut, en
livsgärning, som sent skulle glömmas, var lyktad.
Det var många kullar nu på griftegården kring den gamla socken-
kyrkan i Vinslöv. Släktled hade kommit och gått och sedan den dag, då
den som först röjde mark i Bjära, fördes hit, men alltjämt var gården
bebodd av hans efterkommande. De hade älskat gammelgården, alla dessa,
som bott där under gångna tider. De hade älskat den nästan som om den
varit ett levande väsen. Och när en av dem efter slutad vandring fördes
till vila, var släktkärleken så mycket starkare hos den, som tog gården
l arv.

Pehr gift Anna Pehrsdotter 1690. Anna föddes 1670 i Bjära, Vinslöv, Skåne län, Sverige; dog den 20 Mar 1726 i Bjära, Vinslöv, Skåne län, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Nils övertog rusthållet efter Pouffvel Mogenssön som var den förste rusthållaren efter försvenskningen. Rusthållet ledde under Lybeckers skånska ryttare. Under Nils tid lydde rusthållet under Skånska Kavalleriregementet och Sandby Kompani.
Enligt Bergqvist Tryckt Litteratur köpte han Bjära och hitflyttade från Boarp omk 1660.

Nils Jeppsson föddes i Hålabäck där han också hade en broder, Jens Jeppsson.
Vid danske kungen Fredrik III skattskrivning av decimanterna (skattebetalande bönderna) år 1651 står Niels Jepssönn (hans danska födelsenamn) som ansvarig för en gård i Boarp på ett danskt mantal.
Nils Jeppsson innehade ett frälsehemman på 5/8 mantal i Boarp. Efter hustrun Annas död 1657 flyttade han till Bjära.
Efter hustrun Annas död 1657 flyttade Nils från Boarp och köpte Bjära dit han flyttade.

Nils gift Birgitte Klemmedtsdotter. Birgitte (dotter till Klemmed Månsson) föddes 1639 i Vinslöv,Skåne län,Sverige; dog den 11 Apr 1675 i Bjära, Vinslöv, Skåne län, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Så var då Birgitte Klemmedtsdotter husmor på sina morföräldrars,
Bente Troelsdotter och Måns Benktsson, gård, på den gård, där hon till-
bringat en stor del av sin barndom och ungdom och dit hon alltid längtat,
då hon vistats någon annorstädes. Nu hade drömmen blivit verklighet, hon
skulle hela livet få vara kvar där. Och det bästa av allt - hon skulle leva
det tillsammans med den man, som vunnit hennes kärlek, och som hon
vigts vid en höstdag i Vinslövs kyrka, då almarnas och lindarnas guld-
glänsande blad ett efter ett föllo över kyrkogången.

Den 24 januari 1664 upplevde Birgitte Klemmedtsdotter en av sitt livs
största sorger, då mormodern gick bort. Och det var inte endast Birgitte,
som sörjde. Sorgen låg tung över hela gammelgården, som sett Bente
Troelsdotter födas och växa upp och där hon levt hela sitt liv. Men sorg
och glädje växla i människors och gårdars liv och någon månad efter
den dag, då Bente Troelsdotter förts till vila på Vinslövs kyrkogård, föd-
des åter ett flickebarn på gammelgården. Hon fick sin moders namn
Birgitta.

Pouffvel Mogenssen övertagit rusthållet under Skånska
Kavalleriregementet och Sandby Kompani. Den andra hälften av gammel-
gården var nu uppdelad mellan Jens Mogenssens son Jeppe och Bengta
Mogensdotter och hennes man Tufve Svensson.

De olika sysslorna växlade med årstiderna och år lades till år. 1675
sjuknade Birgitte Klemmedtsdotter och efter några veckors sjukdom
avled hon, endast 36 år gammal. Åter hade gammelgården fått sorg.
Hon, den unga, i vars hjärta kärleken till släktgården brunnit som en
nästan förtärande eld, hade gått bort.

Birgitte Klemmedtsdotters bortgång var ett hårt slag för Nils Jeppes-
son, ett slag, som han aldrig repade sig efter. När hans första hustru, Anna,
hade avlidit hade han lämnat gården i Boarp, då sorgen och saknaden där
kändes honom för tung. Nu var han för gammal att börja på nytt och
han fick stanna kvar i Bjära. Han hade ju också barnen att tänka på.

Nils Jeppesson hade aldrig hämtat sig efter hustruns död och under
krigsåren gick han bort. År 1677 slutade hans liv - så stilla som när ett
ljus blåses ut.