Sven Abrahamsson

Familj/Make/Maka: Pernilla Svensdotter. Pernilla föddes den 18 Jun 1857; dog den 07 Jul 1891. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

1. Abraham Svensson föddes den 04 Jan 1880; dog den 03 Jun 1944.
2. Gunhild Svensdotter Abrahamsson föddes den 16 Feb 1881.
3. Sven Ivan Svensson föddes den 15 Nov 1882.
4. Bonde Svensson föddes den 19 Aug 1884.
5. Erik Gunnar Svensson föddes den 09 Maj 1887.

Abraham gift Gunnil Pehrsdotter. Gunnil föddes den 25 Jul 1814 i Finja; dog den 23 Nov 1868. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Sven gift Anna Pehrsdotter 1791. Anna (dotter till Rusthållsbo Pehr Jönsson) föddes den 30 Sep 1770 i Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige; dog den 28 Mar 1849 i Viby, Kristianstad, Skåne län,Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Det var på eftermiddagen Sancta Catharina dag den 25 november anno
1761. Utearbetet för dagen var slut och skymningen började falla. På by-
gatan utanför kronorusthållshemmanet n:r 6 i Viby stod den unge ägaren
och betraktade sin gård. Så hade han stått många gånger sedan faderns
bortgång och funderat över, huru han bäst skulle kunna förvalta arvet
och fullfölja faderns arbete på gårdens förbättring. Ett av de svåraste hind-
ren för jordbrukets utveckling hade ju nu blivit undanröjt, sedan på
Jacob Faggots initiativ förordningen av 1757 om hemmansägors läggande
i storskift blivit genomförd, och Pehr Jönsson hyste stora planer. Det hade
talats om, att man skulle kunna odla en ny sorts rotfrukt, som skulle heta
potatis och som skulle kunna ersätta rovorna. Sedan man bara vant sig
vid den, skulle den smaka riktigt gott och ränta bra skulle den också.
Nu gällde det bara att komma över litet utsäde, men om man körde in
till Kristianstad, skulle väl den saken kunna ordnas. Och tankarna gin go
vidare. Tobak skulle han odla mer än förr, ty det lönade sig, och när
det nu kom en ungmor i huset, som kunde ta hand om linskörden, nog
skulle han så lin, så hon fick så mycket hon ville. Men vid tanken på
den blivande ungmoran fick Pehr Jönsson brått in för att se, huru långt
mor, syster Hanna och pigorna hunnit med förberedelserna till bröllopet,
som skulle stånda om fyra dagar. Det skulle visserligen hållas i brudens
hem i Håslöv, några kilometer från Viby, men icke förty skulle brudgum-
mens hem visa vad det förmådde, när de nygifta kommo hem från bröllops-
gården. Allt silver, koppar och tenn var nypolerat. Kistehusets skatter
voro framtagna och mor höll nu som bäst på att pryda stugan med
bankalangder och täcken, drättar och jynnen. Den stora himlingasängen
hade fått nya förlåtar och täcken och allt började se färdigt ut.

När den 29 november randades, då var också hela rusthållaregården
smyckad till fest och redo att taga emot de nygifta, när de efter festlig-
heternas slut skulle komma till Viby. I sitt hem i Håslöv kläddes Agda
Olausdotter till brud under iakttagande av alla de försiktighetsmått, som
måste till för att lyckan skulle bli bestående i äktenskapet. Så satte sig
bröllopståget i rörelse mot Viby kyrka. Bröllopsvagnarna voro vackert
utsmyckade, i vagnarna lyste täcken och i de målade sätena agedynor,
allt hemgjort. Främst redo spelmännen och därefter kom brudparet, var-
efter alla gästerna följde par om par. I samma ordning tågade man in i
kyrkan, där brudparet satte sig i brudstolen framme i koret. Efter vigsel-
akten, varunder brudparet knäböjde på en pall, hölls predikan i vanlig
ordning. Sedan den var slut och prästen gått för altaret, sjöngs brud-
mässan över brudparet, som nu åter rest sig och gått fram till vigselpallen.
Efter det gudstjänsten på sedvanligt sätt avslutats, vidtog festen i
brudens hem, vilken avslutades med den s. k. sängledningen, som började
med psalmsång och sedan bestod i ett tal av prästen, varefter han och
sedan. alla gästerna önskade brudparet lycka. Men dessförinnan satt man
till bords vid en festmåltid, som varade i flera timmar och därefter dan-
sade man till dess kronan dansats av bruden. I ännu två dagar fortsattes
festandet och först på fjärde dagen forslades brudens hemgift på vagnar
ooo
till hennes nya hem och ungfar och ungmor följde själva med för att
se till att allt ställdes i ordning för de väntade gästerna.

Så småningom började vardagens sysslor och Agda Olausdotter fick
genast mycket att stå i. Förberedelserna till julen måste påbörjas. Det
tog tid att mala, sikta, mälta och brygga. Julölet skulle vara färdigt till
den 9 december, för det hette ju "Anna med kanna". Dessutom skulle
det bykas, det var lyckligtvis inte så mycket i år, då det varit storbyk
innan bröllopet, men nog räckte göromålen till, då man måste slakta, baka
och stöpa ljus, först och främst det stora tre eller femarmade julljuset,
som skulle stå på bordet julafton och sedan kyrkljuset, som man skulle
taga med sig till julottan, och sedan alla de vanliga ljusen. Pehr Jönsson
hade ord om sig att alltid vara framme med sina sysslor och långt innan
Lucia hade han också säden tröskad. De finaste kärvarna hade han själv,
innan tröskningen började, tagit undan till julölet och julbrödet och det var med en stolthet, som var svår att dölja, som han nu visade dem för
sin hustru.
När julaftonen kom, var allt färdigt, det återstod bara att breda ut
julhalmen på golven och sätta upp de sista vävnaderna på väggarna. Också
i stallet var det julfint. Pehr Jönsson gick själv omkring och gav djuren
deras extra julportion och hans unga hustru kom med grötfatet till tom.
ten. Så var det tid att duka julbordet inne i stugan och de "tolv dagarna",
den heligaste tiden på hela året hade börjat.
Juldagens morgon voro alla tidigt uppe för att komma i tid till jul.
ottan. När den var slut, gällde det att fortast möjligt komma hem, ty
den som kom först till sin gård, fick först sin gröda inkörd. Juldagen
måste man sedan hålla sig i stillhet. Inget arbete fick uträttas och inga
besök hos grannarna fin go göras. Ett gammalt talesätt sade också, att
"folk, som ej ha så mycket skick att de hålla sig hemma juldagen, har
man rättighet kasta köttspadet efter, när de gå sin väg".
På annandagen började "julstugorna", då man varje kväll dansade i
olika gårdar ända till nyårsdagen, som var en märkesdag så till vida som
att fortsättningen av året skulle bli början lik. Och det blev ett gott
år för det unga husbondefolket på Viby n:r 6. Allt gick dem väl i händer.
Allt kom i jorden på rätt tid. Höskörden var avslutad innan Olofsdagen
och väl var det, ty se'n "brynte Ola lien" och det gick inte att hösta
mer. I början av augusti fick Pehr Jönsson tre korn i mössan, när han
slog mösskanten mot sädesaxen, och då var säden mogen, alldeles som
den borde vara. Och den 9 september 1762 föddes en gosse på rusthål-
laregården och lyckan tycktes de' unga föräldrarna fullständig. Efter far.
fadern fick den nyfödde namnet Jöns och när Pehr Jönsson stod vid den
gamla vaggan, som han själv en gång legat i, och såg på den lille, då
drömde han vidare på sin faders dröm om gården, som skulle gå från
far till son, släktled efter släktled. Med ännu större iver än förr arbetade
han på att göra gården till den förnämsta i byn och den odlingsbara mar.
ken tycktes honom alltid för liten. Den ville inte räcka till för allt, vad
han tänkte så och sätta, men nu. till våren skulle han försöka odla
mer mark.
Och våren kom, men med den kom kopporna till byn. Jöns sjuknade
och den 31 mars 1763 var hans korta liv lyktat. Det var ett fasansfullt
slag för föräldrarna och kanske mest för Pehr Jönsson, som med en gång
såg sin stolta lyckodröm slagen i spillror. Det var inte lätt att med samma
lust gripa sig an med arbetet, men gården, den fanns ju och den fick inte
försummas. Och månad efter månad gick, glädjelös och tung, tills den
19 augusti 1764 en ny liten "Jöns såg dagens ljus på Viby n:r 6. Lyckan
började åter lysa. Det kom ny kraft i Pehr Jönssons arbete och inne
i stugan dunkade åter vävstolen i sin gamla takt. Lille Jöns jollrade, skrat-
tade och växte och den dag, då han med ett stadigt tag om fars pek

finger tog sina första stapplande steg, då var Pehr Jönsson mäkta stolt.
Vid jultiden 1765 började det viskas om att kopporna på nytt kommit
till Sverige. Strax efter nyår hade den fruktade sjukdomen nått Viby och
den 26 februari 1766 föll Jöns offer för den. Sorgen lamslog hela gården.
För andra gången hade arvtagaren ryckts bort och livet tycktes föräldrarna
grymt och meningslöst. Tyst och håglös satt Pehr Jönsson på kakelugns-
bänken och stilla och förgråten skötte Agda Olausdotter sina sysslor. Men
när de andra åboarna började våra, då vaknade åter tanken på gården, som
inte fick misskötas, till liv hos Pehr Jönsson. Det var känslan för fäderne-
gården, som hjälpte honom över sorgen och som förmådde honom att
fortsätta arbetet. Nog hände det mer än en framför årdret och tänkte på den lille parvel, som nu skulle ha följt
honom i fåran och som en gång skulle tagit tömmarna efter honom. Men
så satte han med ett beslutsamt ryck hästarna åter i gång: han fick inte
ge upp, gården skulle skötas så, att han en gång på domens dag kunde
stå till svars för, huru han förvaltat det pund, som blivit honom givet.

Våren hade gått och åter var det sommar. Att midsommarhelgen var
i antågande märktes litet varstans. Rusthållaregården lyste vit och nyput-
sad. Innan midsommar skulle ju de nedregnade och spruckna lerslagna
väggarna vara "omklinta" och nykalkade. På varje port och uthus dörr
sågs ett vitt kors, man måste i tid säkra sig för de onda andernakter,
som voro i rörelse i midsommarnatten. Kållandet var nykupat, sängarna
i haven fria från ogräs och gångarna krattade. I stugan sken midsommar-
solen in genom de små grönskiftande fönsterrutorna och lyste på lavendeln,
liljorna och de halvutslagna pionarosorna, som plockats in i fönsterkar-
marna. På den stora spisen och på ståklockan hade majats med löv och
blomster. Och i den stora himlingasängen låg Agda Olausdotter med den
nyfödde sonen och tog emot besök av alla byns kvinnor, som kommit med
barnsängsgröten. Det var korngryns- eller bovetegröt med en stor smörhåla
i mitten av faten. Av allt måste den nyblivna modern smaka och därtill
äta en stor runtenomsmad och dricka ett rejält glas brännvin. Så var
bruket och det kunde man inte komma ifrån. Det var en lycklig fader,
tacksägelse till "Gud den allra Högste, som genom en lycklig barnsbörd
nådeligen förlossat Pehr Jönssons hustru på n:r 6 med en välskapad son".
Den nyfödde erhöll i dopet namnet Jeppa efter Pehr Jönssons yngste
broder, som nu var åbo på Viby n:r 4. I föräldrarnas sinnen bodde en
hemlig skräck, måtte nu inte något hända den lille. Men allt tycktes gå
väl. När J eppa var tre år, fick han en syster, Anna. Pehr Jönsson arbetade
från morgon till kväll, nu hade han ju två barn och inget arbete tycktes
för tungt. Missväxtåren vid början av Gustaf III:s regering satte inte så
stora spår efter sig i Viby, i all synnerhet som efter dem följde en tid med
lugna förhållanden inom lantbruket. Ar 1775 utfärdades ju visserligen en
förordning, som förbjöd husbehovsbränningen och införde kronans bränn-
vinsmonopol, och som skapade missnöje och förbittring bland allmogen.
Men just vid denna tid hade Pehr Jönsson och Agda Olausdotter annat
att tänka på. Då föddes nämligen åter en son på Viby n:r 6, som fick
sina avlidna bröders namn Jöns. Jeppa hade nu vuxit upp till en stark
och vetgirig åttaåring, som dagen i ända följde far och som på kvällarna
stod vid hans knä och ur psalmboken lärde sig stava och lägga samman.
Aren gingo, barnen växte, den ena goda skörden efter den andra kör-
des in och livet tycktes Pehr Jönsson och Agda Olausdotter så rikt som
aldrig tillförne.
Våren 1782 nalkades. Den blev våt och kall och det dröjde länge om
innan utsädet kom i jorden. Det året blev det ingen sommar. Himlen stod
blekblå och klar i försommarens ljus och kylan steg ur markerna och säden
växte dåligt. Augusti kom med ständigt regn och lyste solen någon gång,
så var det över sanka fält, där några försenade stackar svartnade. Det året
blev det missväxt och som följd därav hungersnöd. Aren därpå hemsökte
den ena missväxten efter den andra landet och hungersnöden blev så stor,
att dessa år räknas till de svåraste i svenska folkets historia. Det sista nöd-
året 1784 följ des även aven ovanligt sträng vinter, så att snön ända fram i
april månad låg kvar i stora drivor och kölden var så stark, att man i
maj kunde köra över isen till Aland. I Viby som annorstädes bars nöd-
årens tunga med tålighet. Man bakade av blandade växtämnen ett nöd-
bröd, som enligt prästerskapets rapport mest liknade torr gödsel. Gott
var det inte, men man slapp att svälta ihjäl, och någon gång måste det
väl dock åter bli bättre tider.
Och de goda tiderna kommo. Åter gulnade fälten till goda skördar
och välståndet växte på nytt i rusthållaregården, där Jeppa nu var fars
högra hand. Tillsammans rådslogo de om gårdens skötsel, om den och
den vången, som nog med tiden skulle kunna bära säd och Pehr Jönsson
gladdes över det förstånd och den kunnighet, som tjugoåringen visade.
Han behövde inte mer oroa sig för gården, i J eppas händer skulle den
inte förfaras. Han hade den rätta kärleken till den gård och jord, som
han som den tredje i släkten en gång i tiden skulle övertaga.
Och den tiden som söndagen därpå i kyrkan hörde prästen från predikstolen frambära
kom förr än någon anat. I februari 1789 kände Pehr Jönsson sig icke
riktigt kry. Han fick frosskakningar och feber och den 3 mars gick han
bort, av "hetsig feber". Han behövde i livet aldrig lämna den gård, _
även om det endast gällde att flytta på undantag - som han ägnat ett
helt livs hängivna kärlek och outtröttliga arbete.